! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Blues/rock

Steve Earle & The Dukes

Terraplane

Skivbolag: New West
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 29 apr 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Traditionsenligt klädd i ett snyggt omslag av Tony Fitzpatrick – med en retro-kollage-känsla över bil och andra motiv – landar Steve Earles nya album. Earle vilar knappast på lagrarna. Han är med- kompositör till titellåten på Marianne Faithfulls senaste album Give my love to London, har synts flera gånger i Foo Fighters tv-serie Sonic highway och medverkar i två kommande långfilmer.
I juni väntas också de där memoarerna han lovat att aldrig skriva, men som han berättade i Liras stora intervju häromåret fick han ”an offer I couldn’t refuse”. Boken heter I can’t remember if we said goodbye, och det skulle lätt platsa som titel även på nya skivan.
För det osar uppbrott om låtarna, både från fru – han separerade från Allison Moorer i mars 2014 – och barn. You’re the best lover that I ever had är en lyckad låt som också valts som första officiella smakprov. Baby’s just as mean as me – ja, ni fattar. Nej, det är ingen super- munter Steve Earle vi möter.
Det första vi hör är ett bluesmunspel. Skivan är pro- ducerad av R S Field, som arbetat med bluesmän från Buddy Guy till John Mayall, och låter mycket riktigt mer blues än exempelvis två år gamla The low highway. Albumtiteln är till och med lånad från Robert Johnsons gamla Terraplane blues, döpt efter en gammal bilmodell. Det osar en del Texasblues, som i Lightnin’ Hopkins men också som i ”kanonkulan” Freddy King – för att inte tala om bröderna Vaughn.
Många av låtarna har tydligen kommit till när Steve Earle packat med sig mandolinen och givit sig ut på vägarna, lätt hobo-aktigt. Jag gissar att det är de numren som känns minst nedtyngda av musikalisk ballast. För precis som sonen Justin Townes Earle vägrar pappa Steve pla- cera sig prydligt i ett musikaliskt fack. Dock är han stundom snäppet gubbigare och mer bredbent. Kompbandet The Dukes varierar sig oftast snyggt bakom Earle. Flexibiliteten är som tydligast när nyss nämnda Baby’s just as mean as me – en lätt country swing-doftande duett med Eleanor Whitmores röst och fiol – följer direkt på skränigt bluesrockiga Acquainted with the wind.
Samtidigt upplever jag Terraplane som något av en mellanskiva, utan de riktiga utropstecknen. Skilsmässor brukar locka fram den vassaste eggen ur verktygslådan, men det kanske dröjer till nästa gång?

Annonser