Carl Norén

Dela den här recensionen:

Dan Andersson. Carl Norén var medlem i Borlängebandet Sugarplum Fairy med sin bror Viktor. Den tredje brodern Gustaf var drivande i Mando Diao. Sugarplum Fairy lade ner 2013 ner när trummisen Kristian Gidlund dog och Gustaf lämnade Mando Diao 2015.

Nu är det dags för Carl Norén att lyfta fram Dan Andersson (1888-1920). Jisses, hur kan man tänka att ta sig an en nationalpoet och göra något som överhuvudtaget närmar sig Thorstein Bergmans (1942-2022) platta från 1967? Och sedan kom Sofia Karlsson och strödde mera glitter över poeten från Grangärde finnmark.

Dan Andersson fick jobb på Kvarnsvedens pappersbruk 1918. Trots att det var bra betalt stod han bara ut i fyra dagar. Att Carl Norén, från Kvarnsveden, ska stöka om hur texterna ska ges musikalisk dräkt kan bara bli pannkaka. Men icke … Han letar och hittar dikter som inte tonsatts, som inte går att googla fram. När han sjunger gör han det med rak röst, utan åthävor, han tror på varje ord. Jag tycker mig höra John Holms stämma eller Bob Dylans ”lyssna inte på min röst, lyssna på mina ord.”

”Ni sjunger den så sorgligt, men Dan ville glädja mig” sa Dans syster Anna om broderns Till min syster. Carl Norén lämnar sorgen och lyfter upp framtiden – livet. Han tar sig an flera av Anderssons nästintill söndersjungna dikter och man tänker att ”nej, det här blir kattskit” … men det blir det inte. I annan tonsättning får dikten nytt liv, till och med Gässen flytta, som jag läste på min fars begravning.