Eilen Jewell

Dela den här recensionen:

Det har gått fyra år sedan Eilen Jewell släppte den uppskattade Queen of the minor key. Sedan dess har hon lämnat Boston och återvänt hem till Boise, Idaho och fött sitt första barn, dottern Mavis (ja, som i Mavis Staples).
När hon nu återvänder med Sundown over ghost town gör hon det i storartad stil. Rösten är rökigare än någonsin, texterna personligare och kompbandet tajtare. Det är låtar som förmedlar bilder av oändliga vidder, dramatiska berg, ruffig småstad och knirkande hammockar på skraltiga verandor. Musik som hade fungerat fint som fond till ett avsnitt av True detective.
Eilens musik har visserligen alltid varit svårdefinierad och inkluderat inslag av rockabilly, surf noir, tidig blues, gospel och rock’n’roll. Hela tiden med en svärta i kanten som skapat djup och stabilitet.
På Sundown over ghost town verkar hon ha hittat fram till ett mer enhetligt sound. Visst finns de olika influenserna fortfarande kvar, men det spretar inte lika mycket. Mycket av rockabilly-stuket som fanns på Queen of the minor key är borta och kvar är ett melankoliskt, sugande tunggung. Det är avslappnat och nonchalant coolt där en hypnotisk pedal steel tillåts ta stor plats och färga musiken.
Till sin hjälp har Eilen sitt kompband, bestående av maken Jason Beek på trummor, Johnny Sciascia på ståbas och Jerry Miller på gitarr. Låtarna har spelats in live och det märks att man blivit ordentligt samspelta med åren.
De tolv låtarna ska ha skrivits i bergstrakterna norr om Boise och är enligt Eilen själv de personligaste hittills i karriären. Här finns bitterljuva betraktelser om sökande och försoning, berättelser som knyter ihop barndom med nutid och reflektioner över hemmets trygghet. Det är en samling förtrollande låtar som är det bästa Eilen Jewell gett ut. Och det vill inte säga lite.