Skivrecension

Piano-fiol-duo Lira Gillar

232 Strängar

Spunnet

Skivbolag: Egen utgivning
Recenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 16 Okt 2016

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Denna skiva inleds med Bröllopslåt från Valle. Det var Wilhelm Peterson-Berger och Näcken som gifte sig för något sekel sedan, i Valle härad, i Varnhems klosterkyrka tror jag. Är osäker eftersom jag inte var med den torsdagsnatten. Hur som helst, ättling till detta giftermål är kompositören av låten, Emma Engström, som är pianist och ena halvan i duon 232 Strängar. Peterson-Berger var för övrigt en riktigt sträng (häpp!) musikkritiker men jag tror att han hade hållit med mig när jag säger att detta är superbt.
I trad-låten Aldrig nånsin, och andra låtar, kan man trots att detta är en studioinspelning utan publik höra densammas jubel efter slutackordet. Kanske är publiken förtrollad, som hela denna skiva. Den som är något sånär bevandrad i huvudräkning kan nu lista ut att ekvationen duo = 232 strängar minus piano, ja då blir det en rest på 4 och en person vilket innebär fiol och på denna lirar Frida Höfling.
Emmas fingrar dansar, och springer, på klaviaturen medan Frida Höflings spel är aningen mindre sprittande men väldigt varierat och kul att lyssna på. Ibland som en Anders Rosénsk näckfiol men ofta med en hel del lite luftigare brittiskt spel i grunden.
Alla låtar utom två är komponerade av de två musikerna, men inte ihop. Duon utgår från en grundmelodi som det leks kring, vilket kräver en hel del aktivt lyssnande för att inte missa något. Improvisationer till svenska låtar kan vara ganska långrandigt, men inte här. En eloge också till Johannes Lundberg som spelat in, mixat och mastrat väl. En av höjdarna, även om kvaliteten är genomgående hög, är den lite stillsamma Tankesamlaren som har ett kohorn som soloinstrument. I den svävar trollkarlen Jan Johanssons ande. En skiva jag blir spritt språngande glad av att höra.