Otis Gibbs

Dela den här recensionen:

Inom den tämligen basala folkrockens ramverk har Otis Gibbs funnit ett slitstarkt anslag. Liksom på albumföregångaren Harder than hammered hell fortsätter Gibbs här att skildra den lilla människans strävanden i en socialt allt mer skadeskjuten värld. Tematiken är bekant men anslaget än mer avskalat än sist. Det ger ett inte lika omedelbart uttryck, men en läsning som tillåter sig att växa.
Somligt av komponerandet är tämligen nyansfattigt. Skarpt melodisinne och fin hantverksmässig kompetens till trots kommer Gibbs stundtals bort sig i ett väl planlöst villande. Men det är också en vilsenhet som för all del kan vara avsiktlig. För nog är det så att kompositionerna här är svåra att separera från det groende missnöje som de vädrar. Vilsna och tomt konstaterande, nostalgiskt tillbakablickande och försiktigt hoppfulla är de lika kargt utmattade som trösterika och bär ett mättat musikaliskt formspråk som finner sina vägar till hjärteroten utan insmickrande tjuvknep.