Sturgill Simpson

Dela den här recensionen:

I en intervju med New York Times berättar Sturgill Simpson att han hade kunnat göra samma platta fem gånger om och lämnat med åttio miljoner på banken. Det vill säga göra vad som förväntat sig av honom. Men har man följt Kentucky-artisten som knockade Bryggarsalen i Stockholm hösten 2014 så vet man att Sturgill går sin egen väg. Minns hans Facebook-sända busking utanför den bredbrättade countryns firmafest CMA-galan – ett ställe han inte hade velat gå om han så hade blivit inbjuden.

Efter att slagit igenom med den Waylon-färgade Metamodern sounds in country music kallade han in en blåssektion, Moogsyntar och skickade iväg en southern soul-indränkt platta, skriven som livsråd till den försfödde. A sailor’s guide to earth gav honom en Grammy 2017 för bästa countryplatta och förväntningarna var nu skyhöga på denna neo-outlaw som tilldelats real deal-countryns frälsarkrans.

Men Sturgill vände ja-sägarna ryggen, drog iväg med turnébandet och lirade in plattan Sound & fury i ”therapeutic indignition”. Och oj vad skäll han fått! Men om man hade lyssnat noga redan till Metamodern sounds så hade man inte blivit så besviken på att Sturgill inte håller sig i fållan. Han går sin egen väg. Kudos! Som man säger nu för tiden.

I stället gör han en platta som både Bryan Ferry och Drive By-Truckers vickar på arslena åt och till skivan en 40 minuter lång animerad film producerad av artisterna bakom Batman ninja, som släpps samtidigt med plattan. Simpson själv nämner förebilder som ZZ Top och John Mayall och kallar skivan en ”sleazy synth-rock dance record”.

”Bein’ pulled a million ways all at the same time / It’s enough to make anyone go insane / When you find yourself forgetting all your own rhymes / Givin’ up on the dreams floating ’round inside your brain.”

Sjunger Simpson på All said and done, en låt som David Gilmour hade velat gjort och Last man standing är något som jag lätt kan se New Jersey-poeterna i Yo La Tengo plocka upp.

Mercury in retrograde skakar av frustration över turnélivets återupprepningstvång, lismande folk och vandrande varumärken. En rätt rimlig beskrivning av livet för en toppinvestering i musikbusinessen.

Nej, Sturgill Simpson låter ingen inreda huset åt sig. Och nej, han lär inte bli inbjuden till CMA i år heller. Däremot lär fler upptäcka vilken extraordinär textförfattare och överjävlig gitarrist han är. Och så kan jag rekommendera animen till videon Sing along där en kvinnlig krigare slåss mot onda krafter på väg genom ett post-apokalyptiskt landskap.