Sam Sweeney

Dela den här recensionen:

Sam Sweeney verkar vara våra dagars främsta gå-till-fiolspelare i Storbritannen. Förutom hans mer fasta gig – Leveret, Bellowhead (tillbaka senare i år), Full English – har han varit eftersökt i många andra sammanhang (Jon Bodens Remnant Kings, Fay Hields Hurricane Party, Eliza Carthy & The Wayward Band, Emily Portman, Martin Carthy, med flera). Då verkar det inte så konstigt att folk skickar honom låtar från gamla samlingar och dokument, när världen är i lockdown och han inte kan komma ut och spela.

Ur dessa samlingar har Sweeney valt ut nio melodier, huvudsakligen från 1700-talet, som han lika inlevelsefullt och otvunget som vanligt har spelat in på en sexspårig ep han av förklarliga skäl har givit namnet Solo. 

Sweeneys flödande, lyriska spel ger sig tillkänna direkt på Untitled waltz #1/Tweedside, vars frasering och taktstamp ger den mer en känsla av polska (vilket ju är trevligt). Ett par skickligt återhållna men likväl dansanta morris-låtar (Cuckoo’s Nest/Old Oxford) tar över, innan de avlöses av en vals, Untitled waltz #2, som verkligen spelas och låter som en vals.

Den taktfast levererade, vederkvickande country-danslåten The four seasons kontrasteras av den efterföljande, långsamma The old captain, vars mörkare och känslostarka motiv förstärks av frekventa dubbelstopp. Den tekniken återupprepas på lika emotionella och långsamma Old way’s best, som övergår i Booth’s hornpipe, vars något mer uppdrivna tempo är en värdig avslutning på albumet.

Solo är ännu ett exempel på Sam Sweeneys förmåga att damma av gamla melodier och respektfullt ge dem en modern relevans. Det vackra soundet och naturliga ekot i St Martin’s Church har dessutom givit hans spel precis den rätta atmosfären för en njutbar halvtimme framför högtalarna.