Anna Ekborg

Dela den här recensionen:

Obelix föll ner i druiden Miraculix gryta vid sex års ålder, tog en djup klunk och kom upp ur grytan med enastående styrka. Anna Ekborg fick också i sig en stark dryck då hon vid samma ålder började spela fiol hemma i Falun. Att det skulle få en så stark effekt kan vi vara tacksamma över för jag kan inte minnas när jag hört en så här stark soloplatta. 19 låtar som kommer att snurra igen och igen.

Anna introducerades till Rättviksmusiken när hon började på Musikkonservatoriet i Falun och blev fast. Låtarna är enkla men aldrig simpla. De är rotade i vallåten och som sådan flerbottnad. Här finns plats för viskningar och ekande rop.

Anna Ekborg spelar utan att förhäva sig, hon snarare blir låten. Det är i Påhl Astrids skänklåt, av Påhl Olle, som jag hör att Anna verkligen lyssnar på sin egen fiol. Hon spelar eftertänksamt och innerligt. Det är känslosamt och starkt utan att bli tårfyllt. Anna har lärt sig låten men låten har också lärt sig henne.

I nästa, en polska efter Timas Hans, har hon tagit intryck från flera versioner och hittat en egen stig att följa. Till sist kommer Orsa gamla brudmarsch. Så ofta spelad, älskad, men aldrig söndernött. Varje ton känns som om den uppstår här och nu i Anna Ekborgs fiol. 

Det här jag hört förut men aldrig på här viset.