Tyler Childers

Efter att ha producerat de tre senaste albumen själv har Tyler Childers vänt sig till Rick Rubin för sin senaste platta. Rubin som förlöst ett otal album tvärs över många genrer. Ett av hans största trick var att låta Cash bara vara, ensam med gitarr eller bara försiktigt ombonad, på American recordings. På Snipe hunter gör Rubin något liknande på Nose on the grindstone, en närmast mytisk Childers-låt som härrör från Sturgill Simpson-producerade Purgatory-tiden och som Childers tidigare spelat in på en mini-ep. Lite touch av en överstyrd orgel och sedan får sången tala själv. 

Nej, det behöver inte vara avskalat för att funka, men produktionen får inte stå i vägen för musiken, tänk Phil Spector och Let it be. På Snipe hunter har Rubin förvånansvärt många gånger ställt Tyler i passningsskugga och känslan är att det här är en platta som bara kommit halvvägs i processen. Det finns en del spännande och nya perspektiv på Tylers musik här, men det har inte fått verka ut. 

Ett lysande undantag är en annan gammal Purgatory-låt, Oneida, och avslutande Dirty ought trill som handlar om en ilsken hund! Ja, än sen? En av Tylers bästa låtar på förra plattan handlade om ett speciellt slags häst, Percheron mules. 

Visst är det kul med blinkningen till Carter Familys Wildwood flower i Tirtha Yatra och kanske är jag väl magsur och uppskattar inte klacksparkarna helt, men! Tyler Childers röst är en förmedlande urkraft, ett grundämne som reagerar med sig själv och med berättelserna, den behöver inte tiltas åt något håll. Men det vet Rubin till nästa gång.