! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Singer-songwriter

Lucy Ward

Single flame

Skivbolag: Navigator Records/Cosmos
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 4 nov 2013

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Redan på skivdebuten, för två år sedan, visade Lucy Ward sig vara en sångsnickare och artist nära fulländning. Hennes mogna tolkningar av traditionella sånger balanserades väl av hennes egna kompositioner, som var starkt rotade i den folkliga traditionen. På uppföljaren Single flame har Ward tagit ett stort steg framåt och utvecklat sin personlighet som singer-songwriter. Rötterna är kvar, men det rent traditionella har fått stiga åt sidan för ett modernare sound som växlar mellan 60-talsrevival och mer nutida folkrock, i varierade och spännande arrangemang.
Två amerikanska sånger är de enda traditionella spåren på Single flame, men den ena, den härliga Lord I don’t want to die in the storm, har fått en ny melodi av Ward, men det är en som är dränkt i övertygande americana. Rites of men har klara drag av Nico och hennes harmonium med en fiol som är ett eko av John Cales viola, och For the dead men har drag av Cowboy Junkies. Medan sturska Marching through the green grass är ogenerad folkrock med distad elgitarr.
Skivans titel, Single flame, kommer från öppningsspåret I cannot say I will not speak, en ödesmättad betraktelse med fräck reverb-gitarr och referenser till 60-talets protestsångare som Melanie (Candles in the rain) och Dylan (The time they are a-changin’), hur de ville förändra världen, men att ingenting har hänt (”the chimes of freedom they never rung and the answer in the wind never came”). Men för Ward symboliserar bilden av ett ensamt ljus som brinner hopp; en låga är allt som behövs för att starta en brand.
Wards övriga texter är lika intelligenta, väl genomtänkta och ofta vackra. Som Honey, en skir beskrivning om naturlig skönhet; The last pirouette, om världens undergång, baserad på en dikt skriven av hennes far, drömska Icarus och The consequence, en sång om våld i hemmet, sjungen a cappella.
Ward använder folkidiomet med säkerhet och respekt och skapar något väldigt eget. Och garnerat med hennes charmiga Derbyshire-dialekt, är det svårt att stå emot. Här är en traditionsbärare på väg!

Annonser