! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Akustisk folkprog

Magna Carta

Seasons

Skivbolag: Talking Elephant
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 15 sep 2014

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Seasons, den akustiska trion Magna Cartas andra skivan, domineras av det 22 minuter långa titelspåret, en svit i nio delar om årstiderna. Den upptog originalskivans hela första sida, och är ett beundransvärt ambitiöst verk som blandade poesi och sånger färgade av progressiva idéer (skivan kom ut 1970 på den progressiva rocketiketten Vertigo).
De pastorala och närmast medeltida arrangemangen och stämsången är verkets styrka, men starka 60-talistiska popinfluenser har en urvattnande effekt på den ibland subtila folkrocken. Man kan dock förstå att sviten gjorde stor succé när det begav sig.
Skivans andra halva lider en del av arrangemangsmässig obeslutsamhet. Goin’ my way (Road song) är smörig solskenspop som fått solsting. En viss självrespekt vinns tillbaka via romantiska Elizabethan och sitar-och-tabla-dränkta flowerpower-balladen Give me no goodbye. Men Ring of stone är bara förvirrande, med sina omväxlande långsamma avdelningar och snabba popinslag. Scarecrow är ganska representativ för den brittiska 60-talsrevivaln medan avslutande bossa-poppiga Airport song känns mest som kuriosa, främst eftersom den blev en oväntad hitsingel för gruppen. Bland gästmusikerna finns Bowie-producenten Tony Visconti på bas och blockflöjt, Rick Wakeman på klaviaturer och gitarristen Davey Johnstone, som kort därefter blev fullvärdig Magna Carta-medlem, innan han lämnade gruppen för att bli Elton Johns gitarrist.

Annonser