Roscoe Holcomb

Dela den här recensionen:

Roscoe Holcomb var unik. Det sägs visserligen slentrianmässigt om alla möjliga artister, men Roscoe Holcomb hade något helt eget. En klang lika uråldrig som bergen han växte upp i. Carter Stanley ska ha sagt att ”man kunde känna röken från brinnande trä i hans röst”, och det stämmer. Att lyssna på Roscoe Holcomb är som att göra en resa till en svunnen tid där musik gick i arv och spelades på verandor enbart för umgänges skull.
Holcomb föddes 1912, i Daisy, Kentucky, och tillhör den sista generationen som fick sin uppfattning om musik skapad utan påverkan av radio. Han ändrade aldrig sin stil, eller anpassade den till modernare tongångar. Och hade det inte varit för att musikern och filmaren John Cohen svängt av på måfå på en grusväg i de appalachiska bergen i östra Kentucky för snart sextio år sedan hade världen antagligen aldrig fått ta del av hans musik.
Även om det är stor livekänsla på Holcombs tidigare album blir det speciellt att höra en ren livespelning på det här sättet. Frenesin i banjo- och gitarrspelet, endast ackompanjerad av fotens taktfasta dunkande, kommer verkligen till sin rätt. Karln fullkomligt attackerar instrumenten som om livet hängde på det. Och kul att det avslappnade mellansnacket finns med.
Men till sist handlar allt om den där rösten, hög och vemodig, likt en varnande siren. Roscoe Holcomb dog visserligen 1981, men det är ändå fint att en av old-time-musikens stora profiler får ny uppmärksamhet.