Jag bläddrar i Nils-Aslak Valkeapääs bok Beaivi, áhcázan (Solen, min far), ett praktverk med poesi på samiska, men även ett omfattande bildverk med dokumentära fotografier på samiskt liv, i huvudsak bilder från sent 1800-tal och 1900-talets första decennier. 

Boken blir som ett visuellt komplement till Karl Tiréns historiska inspelningar av jojk mellan 1913-1915 som på senare år digitaliserats till fullo och nu även finns fysiskt, på sex cd-skivor. Áillohas, som Valkeapää – gigant inom samisk kultur – kallade sig, ville i boken skildra samernas kulturhistoria, från hällristningar till modern tid. Karl Tirén, musiker, konstnär och järnvägsarbetare, hade möjligen mer modesta ambitioner, men var en pionjär och var i högsta grad delaktig i att jojk och samisk kultur uppmärksammades i en vidare kulturell kontext.

Inspelningarna i sig gjordes främst för att Karl Tirén skulle kunna använda dem vid föredrag men oftast transkriberade han jojkar och spelade dem själv på fiol. Inspelningsapparaten, fonografen, var tidens mest moderna, tekniken lärde han sig av Yngve Laurell som spelat in svensk folkmusik under samma tid. 

I publikationen En snårig historia som gavs ut förra året, i samband med att inspelningarna blev ett av Unescos världsminnen, läser jag om både Karl Tiréns resor och om hur inspelningarna färdats runt i olika arkiv och museer i över hundra år. Intressant att läsa hur han fick kämpa mot den tidens laestadianer, jojken var syndig, undangömd, och ibland var det svårt att hitta människor som kunde eller ville jojka. Länge sedan kan man tycka men mycket av det har levt vidare, vilket till exempel berättas om i Ann-Helen Laestadius roman Skam (2025).

För en lekman är det rätt svårsmält att ta sig igenom alla skivor trots ett stort intresse. Jag har grävt i historiska jojkinspelningar tidigare, Sveriges Radios inspelningar från 1950-talet är lättare att ta sig an, framförallt eftersom ljudet är bättre, men det är fantastiskt att detta unika material på enkelt sätt numera är tillgängligt för allmänheten. Nästan lika många kvinnor som män är representerade och ålderspannet är mellan 9 och 77 år, också det unikt. En guldgruva för alla som intresserar sig för jojk och samiskt liv överhuvudtaget.

Människor jojkas. Djuren. Renarna. Naturen. Fjällen. Släkten. En blivande gemål. Hyllningar och någon smädelse. Kristenheten finns där, som en osynlig skugga. Liksom dagens obehagliga tid när minoriteter och ursprungsfolk är mer marginaliserade än kanske någonsin tidigare. Sáme jiena är en portal till en annan era men också ett levande dokument.