Whitney Rose

Dela den här recensionen:

Whitney Rose lånar titeln till sitt andra studioalbum från tolvstegsprogrammets regel om att inte ta sig själv på för stort allvar. Det är träffande. Ty mycket lite här formuleras med större eftertryck. Rose är en lyhörd stilist, hörbart belåten med att röra sig inom den okomplicerad countryns trygga ramverk.
Det är välpaketerad musik. Raul Malo (Mavericks) producerar skarpt men kliniskt. Sångerna får den instrumentering de behöver, utan kittlande utsvävningar. Hantverksskickligheten är förstås god nog. Men spännande är det knappast. Det bränner till i sånger som åtminstone stundtals vågar skvallra om en klart mer allvarsam tyngd i det genretypiska lyriska innehållet. Men allra oftast hemfaller Rose till tämligen avmätta pastischer. Det är lyssningsvärt men kortlivat.