Skivrecension

Folkjazz Lira Gillar

Isabell Gustafsson-Ny

Rotsystem

Skivbolag: Pacaya Records
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 28 Maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Musikalisk historieskrivning. Eller till och med släktforskning. Isabell Gustafsson-Ny blickar framåt och rotar bakåt. Genom sin musik ställer hon och försöker besvara frågor som Varifrån kommer vi och Vartåt ska vi? Musiken skildrar sveket – om det är ett svek? – att lämna platsen där man föddes, skära av sina livsrötter. Eller att i sin musik svika musikens rötter.

Debut-ep:n under namnet Isabells kapell, 2017, var en bra grund från vilken Gustafsson-Ny har komponerat, spelat och låt säga dirigerat vidare. Ibland kan hon vara helt tyst eller bara plinka med några fingrar på pianot. Hon lämnar, liksom på ep:n, stort utrymme åt övriga musiker.

Men oavsett hur lite eller mer hon själv spelar, så deltar hon i varje spelad takt. Hennes andetag hörs rätt igenom musiken. Det är Gustafsson-Nys rot- och notsystem som framförs. I ena änden av rottråden finns en svensk folkmusikalisk ton och i den andra amerikansk avantgarde- eller frijazz. Tråden slingrar sig även till modernistisk kammarmusik och visor på bägge sidor om gränsen mellan folk- och konstmusik.

Det mesta presenteras direkt i förstaspåret Huden / Till alla de kroppar som bär mig. Här hörs Marta Forsbergs sträva violin, som strängad med en sågklinga. Eller om det är Emma Augustssons cello? Den senare är också vokalist, hon sjunger så stilla och lugnt att det liknar deklamerad dikt. Lisa Grotherus spelar klarinett med toner av näverlur, klarinettens rör måste vara tillverkat av extratjockt trä som vibrerar och morrar. Tonerna på Isabell Gustafsson-Nys piano går från folklikt till jazz.

Rottrådens andra ände hörs i Himmritjisgräs, rallarrosor, där Pelle Westlin, saxofon, och Alex Zethson, synt, gästar bland koklockorna på fäbodvallen och får Gustafsson-Nys folkjazzoktett (även Emil Skogh, kontrabas, och Simon Andersson, trummor, ingår) att spräcka fritt som Ayler eller Kullhammar. Och så vidare.

Vid första lyssningen tyckte jag att albumet Rot-system innehöll lättillgänglig, angenäm folkjazz. Men varje gång jag lyssnar gräver musiken allt djupare ner i sig själv och in i mig. Jag hör mer, mer och mer …