Watchhouse

Det har alltid funnits ett vackert vemod i Andrew Marlins sånger. En mjuk melankoli som berör och hänger kvar även när sista ackordet klingat ut. I sexton år har Marlin och partnern Emily Frantz förmedlat sin varma, akustiskt drivna americana och sakta men säkert tagit steget från de lokala kaféerna i North Carolina till spelplatser även på den här sidan Atlanten. 

I och med namnbytet från Mandolin Orange till Watchhouse 2021, och albumet med samma titel, tog duon musiken i delvis ny riktning. Ljudbilden blev mer experimentell och atmosfärisk, där trummor och lager av elgitarrer fick större utrymme på bekostnad av de mer traditionella bluegrassinslagen.

När Marlin och Frantz nu kommer med uppföljaren – duons åttonde studioalbum – är det tydligt att den inriktningen inte var tillfällig. Även om ljudbilden på Rituals inte är lika komplex och svepande som på förra skivan, består ändå känslan av att paret letar sig bort från de mer akustiska klangerna som kännetecknade deras tidigare alster. Det är synd. En del av personligheten i gruppens musik försvinner när det exempelvis är trummor som driver sångerna i stället för akustiska gitarrer. Det blir helt enkelt mer slätstruket när ljudbilden blir mer elektrisk, när drömska lager ersätter det enklare, men mer direkta och tydliga uttrycket. 

Samtidigt kvarstår Marlins förmåga att skriva berörande sånger som han framför med en fascinerande lojhet. Tillbakalutat, utan att tränga sig på, men ändå inbjudande och angeläget funderar han högt över svårigheten med att acceptera tillvarons föränderlighet, som i inledande Shape: ”There through the looking glass, the world it moves so fast, and I’m in here holding on, to no future and no past.” Och i titelspåret Rituals: ”Instead I sit here wondering at the passersby, and why no one drops in anymore unannounced, it’s why I sing lonesome songs.” Men också vad i livet som är värt att hålla fast vid (svar: kärlek och relationer), som i Firelight: ”I like the sight of you by my side, there at the end of a long day, talking in the firelight.” 

Rituals är på intet sätt en dålig skiva, men den hade tjänat på större variation. Både vad gäller tempo och ljudbild. Och det säger kanske något att det bränner till och berör som mest i de mer traditionella partierna. Som i avslutande Patterns, där endast en akustisk gitarr, mandolin och ståbas ackompanjerar parets fenomenala stämsång. Det är avskalat, känslostarkt och fullkomligt briljant.