Willie Nelson

Dela den här recensionen:

Efter fyllda åttio har Willie Nelson spelat in några av sina bästa skivor sedan 1970-talet. Inte minst har hans samarbete med producenten och låtskrivaren Buddy Cannon burit frukt. De möts också på Nelsons nya skiva Ride me back home. Cannons produktion är klockren i sin knapphet. De har skrivit tre sånger ihop, som den nertonat jazziga Seven year itch och One more song to write, både luttrad och löftesrik: ”I’ve got one more song to write / I’ve got one more bridge to burn”.

Kompet är som på de närmast föregående skivorna luftigt och precist i sitt sparsmakade uttryck: snirkliga solon på Trigger, Mickey Raphaels blueslicks på munspelet, James Mitchells förströdda plock på elgitarren.

Förutom originalen gör Nelson också fina tolkningar av sånger av Guy Clark, inte minst den gripande Immigrant eyes. En nollställd Billy Joel-låt och den buskisartade It’s hard to be humble faller ur ramen, den senare som gjord för mansdrucken allsång.