Brandi Carlile

Dela den här recensionen:

Brandi Carlile har alltid varit en artist som rört sig mellan det storslagna och det djupt personliga. Som frejdigt ignorerat musikaliska avgränsningar och låtit det ärliga berättandet, de starka melodierna och den kraftfulla rösten utgöra de bärande elementen. Sedan den självbetitlade debuten för tjugo år sedan har hon förflyttat sig från mer oslipad folkrock med ett bultande countryhjärta, via känslostark americana till att nu på sitt åttonde soloalbum landa i någon form av sofistikerad och välproducerad indiepop med akustiska och atmosfäriska inslag. I takt med att musiken förändrats har också publikskarorna blivit allt större och hennes varumärke allt starkare.

Carlile har själv nämnt att hon den här gången har hämtat inspiration från Emmylou Harris legendariska Wrecking ball, och även om det finns beröringspunkter vad gäller ljudbild på några av låtarna (exempelvis A war with time) kanske det mer ska ses som en önskan att likt Harris röra sig bort från det förväntade och utforska helt nya sidor av sin musikaliska identitet snarare än att lägga ett karbonpapper över Harris eteriska och drömlika produktion signerad Daniel Lanois. 

Returning to myself innebär visserligen ett tydligt avsteg från tidigare album vad gäller sound; subtila orglar, mjuka syntar och atmosfäriska gitarrlager kompletterar nu den mer traditionella folkrockiga grundtonen. Och på vissa låtar tar hon ut svängarna ordentligt, som på dynamiska Church and state, där hon frustrerat ger uttryck för de senaste årens politiska utveckling till ett manglande som närmast för tankarna till U2:s War-era. 

Men mycket är också bekant för den vane Carlile-lyssnaren. De personliga berättelserna är om möjligt ännu mer sårbara och intima jämfört med tidigare och hon sjunger med starkare övertygelse än någonsin. Hon reflekterar över tid och dödlighet, om att hitta sig själv efter att ha gått vilse och om att söka mening i framgången. I A woman oversees och Anniversary tecknas en bild av en kärlek som är på riktigt men inte friktionsfri, medan You without me (skriven tillsammans med Elton John) handlar om att som förälder släppa taget om sitt barn. Avslutande A long goodbye fungerar som en fin sammanfattning av hela albumet – och i förlängningen Carliles resa för att hitta tillbaka till sig själv: ”I only had to lose my way to be found by you”. En insikt om att förlust och försoning är två sidor av samma mynt.

Personligen föredrar jag den mer opolerade och folkrockiga sidan av Brandi Carlile, men det är ingen vild gissning att Returning to myself kommer att bidra till att sångerskans fanskara växer ytterligare. Gott så, det här är trots allt en samling låtar som med all önskvärd tydlighet visar på Carliles utmärkta låtskrivarkvaliteter och fenomenala röstresurser.