Eliza Carthy & The Restitution

Dela den här recensionen:

Eliza Carthy är folkadel. Hon är dotter till de legendariska revivalisterna Norma Waterson och Martin Carthy och fick i sig den brittiska traditionen via modersmjölken. Hon framträdde tidigt med föräldrarna, men valde att inte sola sig i deras ljus, utan skapade sig en egen karriär, sjutton år gammal.

Hon har aldrig varit rädd att gå sina egna vägar och blanda in ovanliga influenser, som dub och reggae, i sin musik. Med sin tonsäkra, starka sång, enastående förmåga att bidra med perfekta stämmor och, inte minst, sitt imponerande fiolspel, har Carthy på egen kraft nått en hög position inom moderna brittiska rotmusiken.

I fjol var det trettio år sedan Carthy blev professionell musiker. Det ville hon fira med en samlingsskiva. Men inte den vanliga sortens samling, utan en där hennes följare på Twitter fick välja sina favoritspår. Dessa spelade hon sedan in i nya versioner, med sitt band The Restitution.

Queen of the whirl är ett koncentrat av Eliza Carthy och hennes musik. Då och nu. De femton spåren är valda från nio av hennes egna skivor, från så långt tillbaka som 1997, ett spår från The Imagined Village och ett som inte ens kom från hennes egen repertoar, men från en samlingsplatta med Pete Seeger-sånger, där hon hade spelade fiol på en sång med Billy Bragg.

Carthys många influenser strålar klart på den här mycket omväxlande plattan, där Pretty ploughboy framstår som det mest traditionellt framförda spåret. Här varvas jazzballader med soul, music hall, kabaretmusik, flamenco, calypso och en rejäl dos Tom Waits.

Bandet (Saul Rose, melodeon; David Delarre, elgitarr; Phil Alexander, klaviaturer; Ben Seal, bas och Willy Molleson, trummor) är i princip ett folkrockband, men de manövrerar sig skickligt och utan ansträngning igenom de olika genrer som de ställs inför. Och lägger på orädda stämmor, där så behövs.

Eliza Carthys fiolspel är högklassigt, drivet och passionerat och ger en fläkt av tradition, oavsett vilket genre de olika sångerna är stöpta i. Rösten är i fin form och hon är lika engagerad i de gladare sångerna som i de mer känslostarka. Hon äger sångerna, oavsett om de är traditionella, hennes egna kompositioner eller tolkningar av andras material. Hon har sin egen stil, men man kan skönja lite av mamma Norma däri. Mer kan man inte begära.