Miranda Lambert

Dela den här recensionen:

Miranda Lambert odlar sin image som den unga, uppkäftiga sångerskan som utmanar både countryns bilder av the girl next door (kursivt) och dess proletära feminism, både på sina egna skivor och i trion Pistol Annies. Men Miranda Lamberts rebell är klassmedveten, ej blott trotsigt upprorisk.
Hon förankrar lyriken i en utstött underklass, under den gudfruktiga och skötsamma arbetarklass som traditionellt givit countryn dess ethos. Miranda Lambert kan ohämmat anspela på sex, sprit och weed utan moraliserande gester.
Musikaliskt hör hon hemma i en mer råbarkad strömning av den samtida countryn. Arrangemangen är tunga med envetet mullrande gitarrer inbakade i en brötig ljudvägg. På nya skivan Platinum förädlar Miranda Lambert dessa egenskaper.
Hon kompas av musiker som Greg Leisz, Randy Scruggs, Jedd Hughes och Richard Bennett. De förknippas inte med den ljudbild Miranda Lambert ramas in av. Men hon skapar sin egen diskurs, där traditionen trotsigt fogas in i hennes konstnärliga idé.