Boot

Dela den här recensionen:

Det går verkligen inte att anklaga Boot för att ha en flitig albumutgivning. Debutskivan kom 1999, uppföljaren tio år senare, och sedan dess har det förutom några enstaka konserter varit tyst om trion. Nu släpper de äntligen sin tredje utgåva, och givetvis låter den typiskt Bootsk. Traditionella låtar från Dalarna varvas med egna kompositioner, och det hela brakar loss direkt när Samuel Andersson dundrar loss på trummorna i schottisen Gegga. 

Bandet skalar ner ibland, som när polskan Tordyveln inleds med melodispel på luta och tamburin innan Ola Bäckströms viola d’amore tar över, men Boot är mästare på att förvandla låtar från skira till blytunga och det händer förstås här också. Det är förvånande att den vackra Avskedsvalsen inte smäller till utan faktiskt håller sig lugn hela vägen.

Hamza är nog det mest suggestiva jag hört från Boot, en murrig stråkad slagbordun brummar loss i basen medan Totte Mattssons lutspel är bländande fint och fullt med drillar innan han övergår till hårt riffande när låten ökar i styrka. Karg är en polska som pendlar fram och tillbaka mellan stillsamt melodispel och att explodera med rytande cymbaler, dånande lutriff och malande viola d’amore. Bägge är utmärkta exempel på bandets häpnadsväckande förmåga att få melodier att fungera lika briljant när de spelas ytterst stillsamt som när de nästan spräcker högtalarna.

Trion har mutat in sitt helt egna sound där en luta låter tyngre än ett helt rockband, en perkussiv slagbordun agerar bas och stråkmattorna ligger täta, och precis som tidigare görs allt med absolut högsta klass. Det är synd att Boot gör sig hörda endast ett par gånger per generation, men det är desto större skäl att införskaffa den här skivan. För vem vet när bandet kommer vakna till liv nästa gång?