Per Tjernberg & Archimedes Badkar Refill

Dela den här recensionen:

Archimedes Badkar startades av Per Tjernberg 1972 och gav mellan 1975 och 1979 ut fyra lp-skivor. Nyligen samlades tre av de ursprungliga medlemmarna plus fyra nytillkomna i Silences legendariska studio i Koppom. Det blev två cd respektive lp, 102 minuter musik, det mesta från livfulla förstatagningar. Först en hyllning till Thomas Mera Gartz som påminner om det förra Badkaret.

De såg sig tidigt runt i världen, sög till sig musik från olika delar av Afrika, Främre Asien, Indien, Amerika, Europa, men de lyssnade också på nutida kompositörer som Terry Riley. Nu är blicken mest riktad mot USA med visst fokus på New Orleans, Dr John och blandreligionen santería. 

Det sväng som alltid funnits har blivit tyngre och mer bestämt. Det hindrar inte att olika stilar samsas och inkorporeras i soundet, egna låtar och andras. En norsk bröllopssång checkar obehindrat in, liksom Bob Dylan och Duke Ellington (In a sentimental mood i en godmodigt utflippad version). 

Musiken kommer ofta i sjok med flera låtar och följer tätt inpå varandra, en sorts sammanhängande berättelse. Med lätt hand sammanfogas Alice Coltrane med Jagger/Richards Factory girl. Blytung elektrisk blues och ett tretton minuter långt minidrama med en mix av röster och instrument, Grateful Dead och The Fugs i kulisserna. 

Per Tjernberg spelar piano, orgel, tumpiano och en uppsjö instrument därtill och står för de flesta av Badkarets kompositioner. Jörgen Adolfsson spelar olika träblås och Åke Eriksson slagverk och trummor. De var med från början. Nikke Ström, från Nynningen med mera, har tillkommit på bas liksom Stina Hellberg Agback på harpa, Mathias Danielsson på pedal steel och Kate Tindermark på fiol. Dessutom ett stort antal gästinsatser, bland annat av Ulf Adåker, Bill Laswell och Peps Persson (på munspel). Det finns en hel del pålägg för att få omväxlande och instrumentrika klanger, citat och röster från det förgångna dyker ofta upp, inmixade av Jonathan Sandberg. 

Archimedes Badkar försöker inte likna ett då, men – musiken som ljuder nu, år 2020, är tydligt fullpackad med historia. Imponerande och en smula osammanhängande.