Natalie Merchant

Dela den här recensionen:

Efter en lång paus för barnledighet gav Natalie Merchant ut en av sina bästa skivor, Leave your sleep 2010, med barndikter tonsatta av henne själv. Den uppföljande, självbetitlade, skivan 2014 var så depressiv att jag blev bekymrad. Nu har hon släppt en ny platta, som även denna gång ger ett frågetecken. Hela skivan visar sig nämligen vara en upprepning låt för låt av Tigerlily (1995), hennes första soloskiva efter att hon lämnade 10 000 Maniacs. Enda skillnaden är ordningen mellan sångerna och – förstås – arrangemangen.
Jag upptäckte själv Merchant först med The house carpenters daughter 2003, så jag har ingen riktigt djup relation till de tidigare inspelningarna, men när jag jämför blir jag ambivalent. Hon skriver själv att hennes röst mognat, vilket är sant, och självklart har hon lärt sig en del om musikproduktion genom åren, men jag tycker att många av de nya versionerna snarast är överlastade med inte minst stråkar. Så även om Paradise is there har sina förtjänster är jag inte helt övertygad om att den var nödvändig, i alla fall inte för mig som lyssnare.