Anna Tivel

Dela den här recensionen:

Det är texterna som står i centrum när Anna Tivel gör musik. Sedan debuten Brimstone lullaby (2012) har hon utmärkt sig som en fenomenal berättare och för varje album har hon finjusterat hantverket. Outsiders utgör inget undantag.

Med långa och ordrika texter gör hon nedslag i en samling vitt skilda miljöer och låter oss få möta en rad bristfälliga men till synes ärliga karaktärer. Ena stunden ser vi jorden stiga upp genom ögonen på den första människan på månen, nästa befinner vi oss mitt i ett skottdrama på en regnig trottoar någonstans i bibelbältet. Vi stöter på två hästar i morgondimman, ett ruffigt ruckel och en ensam, tragisk singer-songwriter som sliter på utan något hopp om en ljusare morgondag.

”You sit at the kitchen table, a six-pack and a capo / An artist and an asshole, you write all of your wrongs / And your heroes grow unruly, they overdose or just leave / Their lives are fucked up movies and you’ve studied every one”

Texterna fungerar som en samling detaljrika polaroidbilder uppsatta på en anslagstavla; flyktiga händelser fångade och förevigade som en påminnelse om tillvarons bräcklighet. Genom bilderna får vi en inblick i människors smärta och förlust, små triumfer och stora kärlekar. De påminner om hur sköra vi är, hur små våra bryderier är i jämförelse med det oändliga kosmos och hur svårt det kan vara att se medmänniskan som vandrar bredvid.

Det bildrika berättandet må vara bekant på Outsiders, men musikaliskt fortsätter Anna Tivel att utforska helt nya ljudlandskap jämfört med tidigare album. Multiinstrumentalisten Shane Leonard står visserligen åter som producent, men den här gången har man valt att spela in större delen av albumet analogt på tejp, med endast ett fåtal omtagningar, utan att musikerna kände till låtarna i förväg.

Resultatet är en uppfinningsrikt atmosfärisk ljudbild där vocoder, orgel, elgitarr och syntar bildar en löst sammansatt väv, medan slagverksdelarna nästan skapar egna melodier. Det låter visserligen modernt, men emellanåt är det som om det experimentella ställer sig i vägen för Tivels välskrivna texter och snarare stöter bort än drar in. Det är synd på så fina berättelser.