Al Di Meola

Dela den här recensionen:

På sin nya skiva hörs en delvis förändrad Al Di Meola. Han skriver själv att han ägnat mer tid åt komponerandet och att komponerandet är viktigare än gitarrspelet i den här perioden av hans liv. Ingredienserna i musiken är förvisso liknande de från förr, en slags världsjazz med en hel del sydamerikanska rötter, inte minst från konserttangon. Så det liknar den musik han skapat med sitt World Sinfonia-band, fast med större komplexitet. Mycket akustisk gitarr i flera lager, en hel del slagverk och därtill en hel del orkestrala partier. Också elgitarrsolon i några låtar och piano. Komponerandet har inneburit färre hisnande löpningar över gitarrhalsen. Han skriver i häftet att det är första gången han skrivit musik som är lycklig vilket speglar hans livssituation i ett lyckligt äktenskap och härliga barn. Och visst, här hörs inget själens mörker, hans tillfredsställelse med livet har gett honom möjlighet till denna nya spännande musik. Det finns nya detaljer att upptäcka lyssning efter lyssning.