Josienne Clarke

Dela den här recensionen:

Med albumet A small unknowable thing (2021) gjorde sig Josienne Clarke till kapten för sin egen skuta. Musiken är nu på hennes villkor; hon är producent med eget skivbolag och ensam beslutsfattare. Efter att gjort sina personliga tolkningar av andra artisters sånger, på förra årets mini-album Now and then, är hennes logiska fortsättning att omtolka sina egna sånger – på Onliness.

Clarke har valt sexton sånger från sin fatabur. Några är redan publikfavoriter, men andra är sånger hon känner har varit förbisedda, inte fått en riktigt chans. De har dammats av och omarbetats (mer eller mindre). Så detta är ingen Best of-samling, även om flera av sångerna nu mycket väl kan göra anspråk på titeln.

Under de senaste åren har Clarke hittat sin egen stil och röst och hon är inte rädd att följa sina instinkter. Sångerna får de arrangemang de kräver, det kan vara en distad elgitarr, intensiva rocktrummor, syntatmosfärer eller en dekadent saxofon. Men också enkla arrangemang, med piano eller gitarr som enda uppbackning till sången, lugn, eftertänksamhet.

Versionerna på Onliness är inte långt från originalversionerna. Men de har alla sin nya, egna personlighet. Och oavsett stämningsläge och form, hålls de ihop av den rörande, melankoliska värmen och skönheten i Clarkes röst. En röst som har kraft även i de mest tillbakahållna balladerna.

Höjdpunkterna är många. The tangled tree, den äldsta kompositionen på skivan, med sin Sandy Denny-liknande folkrock; de jazziga tongångarna i Only me only och (den mycket korta) I never learned French; stämningsfulla It would not be a rose, med spökliga körer och syntar; Homemade heartaches stillsamma americana; sturska Anyone but me; nyktert begrundande Chicago, som stod ut redan i originalversion. 

Jag slås fortfarande av hennes ofta okonventionella melodier och ackordföljder, och förvånas – och roas – fortfarande lika mycket av flera av hennes sångers plötsliga, oväntade slut.

Skivan avslutas med en ny sång, den till synes relevanta, enkelt arrangerade Words were never the answer. Som något av en projektbeskrivning sjunger Clarke om att äga sina ord och sin musik, något hon, slutligen, efter många år gör.