Mandolinman

Dela den här recensionen:

För cirka 25 år sedan befann jag mig, efter nästan en månads tågluff, i en liten ort i Holland. Vad jag minns av dagen var att jag hade ett närmast akut behov av att lyssna på musik, detta var ju i cd:ns förlovade era, inga pekmobiler eller mp3-spelare i bagaget.
Gick in i en skivbutik för att kolla vad som hänt sedan jag lämnade hemlandet. Nytt från två produktiva herrar, Dylan och Young. Minns känslan som om det var igår. Lyssnade först på en Bob Dylan som jag tyckte lät seg och trött. Sedan en pånyttfödd Neil Young som rockade vilt och muntert på en av hans bästa hittills, Ragged glory.
Jag minns att jag stod där och log, nästan salig. Samma känsla av glad överraskning och spritt i benen får jag av Mandolinmans öppningslåt Polka Elewijt. Det finns ju få artister som är så förutsägbart oförutsägbara som Neil Young.
Samma med Mandolinman: man vet hur ett gäng mandoliner låter men verkligen inte att de kan svänga och varieras så här. Förutom inledade polkan gillar jag rockiga Polka Hofstade bäst. Annat är mer klassiskt, stillsamt vackert. Fina keltiska tongångar finns där också. Konkurrensen är inte mördande stor men jag tror ändå att detta är den bästa mandolinskiva sedan Vivaldis konsert med instrumentet. Belgarna är mästare på serier, choklad och öl. Kan lägga till mandolinmusik också. Men man måste ju gilla klangen.