Krantz

Dela den här recensionen:

Skivan må vara ordlös men vilken stark röst den förmedlar! Instrumentalmusikern Richard Krantz har på Old school lyckats att genom spridda skurar och idéer forma något homogent. Inte helt olikt Klabbes Bank rör sig Krantz i gränslandet mellan jazz, rock och independentmusik så naturligt att man undrar varför inte fler anammar idén att tänka hybridtankar.
Klyftan mellan Revolutions honungsdrypande pedal steel-slingor och Ennios spagetti-surf är egentligen avgrundsdjup, men ökar bara attraktionen av den detaljrikedom som ligger och pyr. Krantz låter inte sin spelskicklighet ta över och stå i vägen för att kompositionerna ska ta den bästa – och oftast rakaste – vägen framåt.
Lissabon är också en favorit, ett litet klassiskt stycke för akustisk gitarr som studsar såväl mot flamenco som The Byrds. Men visst imponeras man över bredden i ensemblens tekniska kunnande, man behöver inte vara gitarrtekniker för att vilja se hur fingrarnas rörelser faktiskt ser ut när musiken skapas.