Franska Trion

Dela den här recensionen:

En del lyssnare ryggar nog tillbaka och ger inte den här musiken en chans. För man måste gilla/tåla Matti Ollikainens sångstil, precis som man måste med den äldre Bob Dylans, eller för den delen John Holms – och höra det stora. Och det går ju fint! 

Jag gillade verkligen Matti Ollikainens bok Trasiga toner, men har inte hunnit läsa nya Silverkulor ännu. Antar att det som förra gången är så att Ollikainens musik och bok fungerar som ekvationen 1+1=3. 

Plattan Nya kulor levererar i alla fall precis vad man hoppas på, pålitlig jazzrock med piano, bas, trummor. Och en trasslig, trasig sång om en medelålders man i Göteborg som vrider ut och in på sitt liv. Så här kan kärleken skildras: ”Det bästa du kan göra är att bara gå. Vi kanske kan träffas ändå, då och då. Ring mig när du vill. Om jag möter din man och dina barn på stan nån gång, kommer jag att titta åt ett annat håll.” 

Precis lagom dimmigt, rakt på sak och vardagspoetiskt. Låtarna handlar ju mest om Matti Ollikainen och Franska Trion är som en förlängning av hans kropp. Men kompisarna Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, bidrar mycket. Tre musiker så samspelta som man blir när man är ute på turné mest hela tiden – som Dylans ”Never ending tour”. Lite överdriven jämförelse förstås. Hur som helst är Nya kulor en mycket bra platta, kanske en av de bästa från Franska Trion.