Torgeir Waldemar

Dela den här recensionen:

Torgeir Waldemar slog igenom 2014 med sitt kritikerrosade debutalbum. Nu är det dags för uppföljaren. På öppningsspåret Falling rain låter han väldigt lik Bob Dylan kring skiftet 1960/1970-talet. På andra spåret, Summer in Toulouse, låter han i stället som The White Stripes. Så håller det sedan på. Om vartannat låter han som en protestsångare från 1970-talet, om vartannat låter han som ett alternativt rockband från 00-talet. Det spretar, även om hans mycket säregna röst knyter ihop låtarna hyfsat. Problemet är dock att Waldemar mest låter som någon annan, inte som sig själv. Man hör tydligt potentialen. Men albumet är och förblir en besvikelse.