Uncle Tupelo

Dela den här recensionen:

Uncle Tupelo var i många avseenden ett bedrövligt band. Med karaktärslös countryrock jämförbar med dagsfärska pastischorkestrar som Mumford & Sons, är bandets inflytande på countryscenen tämligen obegriplig. Men debutalbumets upphöjda position gör det också till ett intressant studieobjekt av genrens svängningar.
Den historieskrivning som gör gällande att No depression räddade en musiktradition på dekis är förstås haltande i annat än det ansträngda försvarandet av alt-countryns existensberättigande som genre. Det är en överflödig definition, som liksom musiken här snarare ursäktar en påklistrad tuffhet i förhållandet till countryn än utkristalliserar en tillnärmelsevis betydelsefull skiftning inom dess breda ramverk.
Jay Farrar och Jeff Tweedy åstadkom betydligt skarpare och långt mer nyanserade saker i Son Volt och Wilco, av vilket det mesta får No depression att låta som ett trevande förstlingsförsök. Något som denna utökade nyutgåva gör lite för att ändra på. Demospåren bär en naivitet och ungdomlig hunger som om än charmant aldrig förmår att ljuda mer än krystad tonårsrevolt.