Georg Meggs

Han är flitig, den gode Georg Meggs. Ni får dra mig härifrån är hans sjunde album sedan debuten Vit slyngel för tio år sedan – åtta om vi räknar in en liveutgåva – och han släpper det helt själv på eget bolag, på skimrande, blänkande cd-skivor. Ingen självklarhet när vi skriver 2026.

För skåningar är Georg Meggs kanske bekant som sångare och munspelare inom bluesgenren. Bland annat gästar han ofta gitarristen Chico Lindvalls bluesbusar. Meggs egen albumkatalog spänner från just blues på debuten, över visa, rock och soul. Mister Meggs gör lite som han vill, följer hjärtats rytm. Det är sympatiskt.

Skåningen drar den här gången åt countryrock-hållet till, med ”Jason Isbell på skånska” som beskrivning från artisten själv. Vardagsnära betraktelser i de samtalsaktigt rättframma låttexterna, och ibland lutar musiken sig mot de akustiska gitarrerna. Kompet är stringent och stadigt, med musiker som Vincent Daly, Bruno Oberdoerfer, Per Lindberg, Lars Nilsson, Rebecka Bryland och Martin Anderberg. I titelspåret – skivans kanske starkaste spår – får Meggs finbesök av pianisten Matti Ollikainen från Franska Trion.

Meggs avslutar hela klabbet (som inledningsspåret Vi mot klabbet nästan heter) med raderna ”Jag hoppas mina sånger ska leva, även efter min död”. Ja, den som lever får se.