! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Countrypop

Rumer

Nashville tears

Skivbolag: Cooking Vinyl
Recenserad av: Ulf Johanson
Publicerad: 18 sep 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Hus på landet, först i skogiga nordvästra Arkansas, sen i Georgia i södern. Nybliven mamma, förlorad i tvätt, städning och matlagning. Sömnlösa nätter. Make bortrest på turné. Brittiska sångerskan Rumer beskriver det där ganska fint. Det låter inte som den mest kreativa miljön för en artist. 

Men Rumer, som slagit stort med Seasons of my soul (2010) och med låtar som Aretha och Slow, skulle hitta den nödvändiga öppningen och tiden. Nya Nashville tears är en pärla nånstans mellan country och pop.

Skivan är resultatet av vänskapen med producenten Fred Mollin, som tycks ha jobbat ganska hårt för att få ut Rumer på banan igen.

Han hade tänt på Rumers idé att leta reda på sånger som gått lite förlorade, eller inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Hundratals låtar på skivor och demoinspelningar gick de igenom, tills Mollin skickade över Hugh Prestwoods Oklahoma stray. Rumer förstod varför kollegor som Judy Collins (1978) och senare Allison Krauss och Trisha Yearwood fångats av Prestwoods material. (Och varför Prestwood, en egensinnig tidigare engelsklärare från El Paso, röstats in i Nashville Songwriter’s Hall of Fame).

Nashville tears tolkar Rumer femton av Prestwoods finaste sånger, flera av dem inte tidigare utgivna. Det är låtskriveri av bästa slag, gediget hantverk, mycket fina texter, melodier utan stora åthävor som arbetar sig in. Rumer tolkar dem lågmält, med det slags perfektion som leder tankarna till just Allison Krauss och Karen Carpenter, och som lyfter fram texterna i skarpt och vackert ljus.

Prestwood meddelar att han är helnöjd. Det kan man förstå. Mollin har gjort ett strålande arbete, med några av Nashvilles bästa spelare i studion. Och Rumer är ju Rumer.

 

Annonser