! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Americana

Jason Isbell & The 400 Unit

Nashville sound

Skivbolag: Southeastern Records/Border
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 16 jun 2017

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Jason Isbells penna är en av nutidens skarpaste. Från dagen han klev in i Drive-by-Truckers turnébuss har hans sånger alltid drivits av en märgfull ärlighet som blev nästintill outhärdlig på delar av ”nykterhetsskivan” Southeastern, och momentant även på det nya livets uppklarnade blick som var 2015 års Something more than free.

På Nashville sound återvänder Isbell delvis till den musikaliska språkdräkt från solodebuten Sirens of the ditch. Inledande The last of my kind låter som den Jason Isbell vi lärt känna under de två senaste plattorna. Ändå är det något annat i Nashville sound som träder fram. Ett större grepp, djupare om sakernas tillstånd. Isbell är mitt i tiden, speglar och reflekterar den mot eviga frågor och han gör det på ett sätt som är samtida och på ett, om uttrycket får ursäktas, modernt sätt. Isbell står i en folktradition och bär med sig southern rock och countryn som barn av Nirvana-generationen och han är den bland den nya generationens Nashvillians som kommer att stå kvar när de övriga i olika hög grad kommer att bli ihågkomna – ja, Stapleton inräknad.

På Nashville sound – inspelad i RCA:s legendariska studio A – finns Cumberland Gap som en jagad Springsteensk Darkness on the edge-pendang, här finns sången om den utmätta tiden, den vi så ofta väljer att inte tala om i förhoppningen att allt ska pågå som det alltid gjort:

“If we were vampires and death was a joke
We’d go out on the sidewalk and smoke
Laugh at all the lovers and their plans
I wouldn’t feel the need to hold your hand”

Vi kanske får fyrtio år ihop, sjunger Isbell och hoppas att det inte är han som kommer att bli lämnad kvar. Det personliga har ett tunt membran till det politiska och White man’s world är en vidräkning med den värld som hans dotter ska växa upp i, förgiftad av ras- och könsdiskriminering.

”I’m a white man living in a white man’s nation
I think the man upstairs must’a took a vacation
I still have faith, but I don’t know why
Maybe it’s the fire in my little girl’s eyes.”

Låten skrevs efter presidentvalet 2016 och i en intervju med Consequence of Sound säger Jason Isbell: ”I think my job is to constantly evaluate my role in the human struggle for equality without feeling guilt or shame for things I can’t control.”

Det är mycket Springsteen. Och Isbell vore inte den remarkabla sångmakare han är om det inte vore för förmågan att sprida hopp, som i Something to love med Amanda Shires altfiol ekande något av Steve Earles Pilgrim. ”A song to sing and a tale to tell.”

Annonser