Skivrecension

My way
Evergreens

Willie Nelson

My way

Skivbolag: Sony Legacy
Recenserad av: Thomas Jonsson
Publicerad: 15 nov 2018

Dela den här recensionen:

Att göra en Sinatraskiva på ålderns höst känns nu för tiden synonymt med att göra en Bob Dylan. Detta med tanke på att den sistnämnde ägnat, beroende på hur man räknar, tre eller fem album på temat under de senaste åren. Men där Dylan röstmässigt förhåller sig älskvärt sträv i tolkningarna förvånar det hur väl Willie Nelson smälter in när han ger sig på en liknande uppgift.

Sättet som hans nasala och countryskolade röst omfamnar melodierna i till exempel Blue moon och My way är ganska fantastiskt, och då har jag inte ens kommit in på att Texas-ikonen hunnit fylla 85.
För tidsperspektivet; när Frank Sinatra fick evergreenen I’ll be around levererad av Alec Wilder 1942 var Willie Nelson redan en glad, låtsnickrande och gitarrspelande nioåring. Och det sker något stort i att Nelson nu gör upp lika mycket med sin uppväxt som med The great American songbook. Vitaliteten från den åldrande excellensen, i såväl tonsäkerhet som glidningar, bygger upp en känsla som är långt mer gripande än ödesmättad. Trots att kompet inte skiljer sig milsvitt från originalen, ska musikerna ska ha en stor eloge för det svängiga 1950-talsfärgade storbandsoundet. På What’s this thing called love får ensemblen dessutom minnesvärt besök av Norah Jones.

När Willie ger sig på ett gitarrsolo på Fly me to the moon blir det visserligen så stappligt så det blir charmigt, men varje tanke på att han inte skulle komma att bli en turnerande hundraåring känns verklighetsfrämmande.


Fler recensioner

Annonser