Maria Lindström
Mutter på tuppen – sjunger Bellman
Skivbolag: YTF RecordsFormat: CD/DL
Recenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 24 nov 2023
I princip skulle det gå att fylla ett helt Liranummer kring hur artister tolkar Bellman, med minst en text kring hur de anser att han BÖR tolkas, samt hur han själv anses ha framfört sina visor.
Maria Lindström tillhör de teatraliska och ofta reciterande Bellmantolkarnas digra skara och eftersom det är känt att diktaren själv använde sig av diverse ljudhärmande tekniker när han sjöng sina epistlar har Lindström valt att tolka honom på det viset. Många gillar det, jag gör det sällan.
Hon har helt klart röstresurser för scenframträdanden, men de håller inte för en dubbel-cd vilket exempelvis visas av det faktum att hon har med två versioner av den något uttjatade och 21 verser långa Epistel 48, Solen glimmar. En i troligt originaltempo och en betydligt långsammare. Utgåvan hade vunnit väldigt mycket på att ges ut som enkel-cd, med färre låtar.
Albumets styrka är att texterna verkligen går fram, en annan är att det emellanåt är musikaliskt väldigt snyggt gjort. De flesta visorna kompas utmärkt på gitarr av Maria Lindström själv, men ännu bättre är exempelvis Håkan Anderssons ackordeon på Epistel 21, Skyarna tjockna. Trots visornas tidsmässiga ursprung passar instrumentet utmärkt till Carl Michaels visor, det gör även mandolinen som trakteras av Mats Persson liksom blåsarkvintett-arrangemang av Kjell Andersson.
Mindre rolig är däremot Epistel 71, Ulla min Ulla, med lojt latinkomp och vissling; flöjt i 1700-talsstil fungerar däremot bra men stilblandningen blir nästan lite kitschig. Möjligen är skivan i sin helhet aningen spretig, det finns också tillfällen där den är otajt. Sammanfattningsvis önskar jag denna Bellmanutgåva utbytt mot en scenföreställning, gärna med dragspel, gitarr och mandolin som komp.
En anledning till att inte tolka Bellman överdrivet teatraliskt är att melodierna faktiskt ofta var danser, i alla fall på skiva är de behagligast att lyssna på med den inställningen hos tolkaren. Hur Bellman själv framförde visorna är egentligen ganska ointressant, när det gäller nyutgåvor av dem. Slikt är för biografier.





