! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Americana

Daniel Romano

Modern pressure

Skivbolag: New West Records
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 23 maj 2017

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Efter folkdebuten med Bringing it all back-home-plattan Workin for the music man och nudie-plattan Come cry with me så anade man att något var på gång när Daniel Romano dök upp i skjorta, slips och pastellkavaj på Debaser 2015 och levererade Tom Petty-aktig powerpop, Bob Dylans 1997 och Gram Parsons 1973.
Någon månad senare släppte Romano I’ve only one time asking, en våt dröm i kosmisk americana. Och när man just finkalibrerat högtalarna för Romanos Parsonia stegade den 32-årige Ontario-födde Romano ut i ett nytt indie-landskap med Mosey vars inledande Valery Leon var som att plötsligt befinna sig i den där London-taxin 1966 med Dylan och Lennon och få ett par rejäla örfilar.
På nya skivan Modern pressure åker Daniel Romano vidare med Nobelpristagaren, med den för tidigt frånryckte och med den oefterliknelige och i skuggan av Paul och John ställde George Harrison – lyss till sitaren i Impossible green och till Harrisons trippelskiva All things must pass.
Liksom de legendariska taxi-åkarna citerar, lånar och uppfinner Romano på känt manér. På Modern pressure är det lekfullt ironiskt som hos Dylan, dödligt arrogant som hos Lennon och infallsrikt som hos Harrison. 
Modern pressure är inspelad i en stuga i Värmland med dörren på glänt åt Big Pink – artisten själv spelar de allra flesta instrument med pålägg av bland andra Aaron Goldstein på pedal steel. Vansinnigt begåvat och oemotståndligt av en poet som presenterar sig uthälld över ett svart piano med en röd-vit t-shirt och texten: No more art!

Annonser