Dobet Gnahoré

Dela den här recensionen:

Sångaren, dansaren och slagverkaren Dobet Gnahorés fjärde album Miziki experimenterar åt olika håll och smälter samman olika stilar inom afrikansk etnomusik såväl som hiphop och jazz. En spretig skiva som ändå håller ihop. Hon är från Elfenbenskusten och är, som så många lysande västafrikanska artister, bosatt i Frankrike. Gnahoré är känd för sin karismatiska framtoning på scen där hennes smått akrobatiska dansnummer och slagverkssolon är en del av showen. Samtidigt är hon en lysande sångerska med djup och stadig stämma. Titelspåret Miziki slår an tonen, det är tungt soulfunkigt. La clé är skivans höjdpunkt. En otroligt elegant mix av de elektroniska och de mer jordnära ljuden av kalebass, balafon och glittrande gitarrspel. Lägg därtill Gnahorés själfulla och sensuella sång. Détenon och Afrika går i samma stil, mjukt och stilla. Inslaget av sjungande barn på spåret Afrika känns dock störande. Det finns säkert ett viktigt budskap i texten men det stilgreppet blir lätt banalt. Akissi la rebelle bryter av med lite tungt lastad rockig stil och distade gitarrer. Gnahorés kändisskap började med samarbetet med franske gitarristen Colin Laroche som tillbringade en tid i det musikkollektiv i Abidjan, Ki-Yi Mbock, som hon var verksam i. De bildade duon Ano Neko som turnerade åren 1999–2000, väckte stor uppmärksamhet men gled senare över i att bli en solokarriär för Gnahoré.