Jenny Almsenius

Dela den här recensionen:

Jenny Almsenius visar upp en jazzigare sida på sin tredje fullängdare som är en i mina öron, i flera hänseenden, problematisk skiva där hon tolkar nio visor ur Povel Ramels digra låtskatt. Almsenius har själv producerat och bortsett från några munspelssolon saknar tolkningarna nästan helt personliga infallsvinklar. Hon förlitar sig i stort sett helt på sin egen röst men det märks att hon lyssnat in sig noga på Povels egna inspelningar eller kanske snarare Monica Zetterlunds, som i Den sista jäntan, en visa skriven delvis på dialekt för en värmländska vilket inte Almsenius är. 

Låtvalet är annars väl genomtänkt, Jenny Almsenius har valt att inte framföra de skojfriskaste av Povels lustifikationer, och det är bra med tanke på att just bristen på humor och fantasi är uppenbar när det gäller Almsenius som Rameltolkare, det är det softare och jazzigare som framhävs. Skivan är ganska kort vilket gör att musikerna inte får så stort utrymme och någon Ramelsk lek på pianot är det inte frågan om från Daniel Tillings sida. 

Är detta inget för Ramelfansen kan man då fråga sig? Nej, men det är ändå en bra introduktion till Ramel för den som inte har lyssnat på originalen. Och det är naturligtvis ingen tvekan om att Jenny Almsenius är en god sångerska med stor kärlek till dessa visor. Men en annan producent, och lite nytänk hade inte skadat. Jag hade skippat pianot och hyrt in en piporganist (kantor) i stället, eller nåt.