Natik Awayez

Dela den här recensionen:

Resan har varit lång innan låtskrivaren, sångaren och oudspelaren Natik Awayez nu debuterar på skiva. Många känner till honom som musiker och kulturprofil i Skåne; han spelade i banden Natik City och Shahrazad och var konstnärlig ledare på Inkonst i Malmö under flera år. 

Awayez växte upp i södra Irak, men stack till Bulgarien för att studera i slutet av 1970-talet, flyttade till Jemen innan Sverige blev hemmaplan i mitten av 1980-talet. Sedan några år bor Natik Awayez i Kairo där låtarna på Manbarani vuxit fram i samarbete med kretsen kring den yngre musikern och producenten Maurice Louca som även han vistats i Sverige en period.

Jämfört med vissa av Loucas projekt, som närmat sig jazz, impro och elektronisk musik, är Manbarani mer traditionell arabisk musik, med instrument som oud, buzuk (långhalsad luta besläktad med grekisk bouzouki och turkisk saz) och fiol som betydande komponenter. Det känns som att element från Irak, Jemen och Nordafrika smälter samman på ett helt naturligt sätt. Låtarna har reflekterande drag, musiken stressar aldrig, utan ringlar sig fram, med ett sound som både är direkt, skarpt och djupt. Även sången har ett lugn som får låtarna att bli tydligare, naturliga, i sig själva. 

Men det är långt ifrån några ballader. Rytmerna är där, körsångerskor dyker upp ibland, och Awayez spelar oud med en bitvis ganska rå känsla som tillsammans med Tamer Abu Ghazalehs buzuk och Ayman Asfours sylvassa fiol driver låtarna framåt. De åtta låtarna hänger samman, som kapitel i en bok. Från inledande Al manafi (The land of the exiles) till den avslutande Modonen egaf (Barren cities).