Roy Harper

Dela den här recensionen:

Roy Harper trodde sig ha gått i pension. Men ”världen utanför hans egen” kallade, så han kände sig tvungen att svara. Det var unga musiker som hade upptäckt honom, som hörde av sig. Först och främst den harpspelande folk- och avantgardemusikern Joanna Newsom som tvingade honom tillbaka till konsertscenerna som gäst på hennes Englandsturné 2007.
Han slutade aldrig skriva poesi, men inspirerad av uppmärksamheten började han skriva låtar igen och resultatet är Harpers första skiva på tretton år. Återigen kan han vara fienden, älskaren, drömmaren. Den sociala kritikern som bombarderar överheten med vitriol, må det handla om politik eller religion.
Man & Myth är en skiva i två delar, där Man står för mänskliga relationer och Myth är två sammanhängande låtar (över 22 minuter) baserade på Orpheus-myten. Kvaliteten är genomgående hög, både på sångerna och arrangemangen; Fiona Brice svarar för vackra stråkarr, påminnande om Harpers gamle arrangör David Bedford.
Varenda sång, rockballaden The Enemy och rockaren Cloud cuckooland, med saxsolo och ett vass elgitarrsolo av Pete Townshend, och raden av poetiska ballader, kunde ha platsat på skivor från Harpers storhetstid på 70-talet.
Harper har hunnit bli 72 år gammal, men det är svårt att tro när man lyssnar. Hans gitarrspel är imponerande, ibland rentav lysande, men det är rösten man riktigt slås av. Den är stark och klar, ungdomlig, och varje falsettvandring sitter som en smäck! Ingen gammelmansröst här, inte. Nej, han låter inte en dag över 1975!
Den tillfälliga pensioneringen har gjort Harper gott, för Man & Myth är en onekligen en av hans bästa skivor.