Skivrecension

Pastoral vårhyllning Lira Gillar

Georgia Ruth

Mai

Skivbolag: Bubblewrap
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 29 Maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

För sju år sedan belönades den harpspelande sångerskan Georgia Ruth William med The Welsh Music Prize för sin debut, Week of pines. Den mer experimentella uppföljaren Fossil scale kom tre år senare. Det har tagit fyra år för tredje albumet, Mai (walesiska för maj), men så har Georgia Ruth både hunnit med att bli mor och flyttat hem till Aberystwyth. Dessa händelser har onekligen färgat Mai. Det är en skiva om hopp och förnyelse, sökande efter vildhet och kärlek. Och dess bildspråk starkt påverkat av annalkande vår: maj, blomning, trädgårdar som växer in i huset. Och värme. Garnerat med en terrakottasol.

Georgia Ruths framtoning är stillsam, hon skapar smeksamma tongångar och drömska tillstånd. Hon sjunger på walesiska och engelska, med en ljus röst som lyser som solstrålar ur musiken. Hon låter sin originalitet leda. Lite som en modern Vashti Bunyan gjorde för femtio år sedan (som på Close for comfort). Men hon har ett öppet sinne för traditionen och vårens – och månaden majs – betydelse i den folkliga traditionen,

7 rooms med akustiska gitarrer tar oss tillbaka till 1960-talets folkrevival och artister som Sandy Denny. Dess rofulla pastorala känsla finns kvar även efter att den dämpade basen, trummorna och saxofonen anslutit sig. Terracotta är harpdriven elektrofolkpop som lekande lätt rör sig mellan 4/4 och 7/4. Texten till titellåten är ett poem av den edwardianske poeten Eifion Wyn, framförd till harpa och stråkeffekter, med en lång instrumental coda med harpa, syntar, distade stråkar och flöjt som för mig symboliserar vårens seger över vintern.

Om jag ska välja ett spår som för mig bäst sammanfattar Mai, får det bli In blooms acid folk med harpa och stråkar. Den är lika avväpnande och bedårande som Mai själv.