Cristina Branco

Dela den här recensionen:

Cristina Brancos artonde album med originalmaterial är en vacker och elegant produktion där sångerskan på allvar lodar de känslomässiga djupen av den portugisiska fadon. Māe betyder mor, och kanske uppfattar Branco också musiken som ett slags mor i de här poetiska sångerna, som inte i konkret mening handlar om moderskap.

”Det är en mjuk melankoli / En smärtande sötma / Som ljuset vid dagens slut / Mot Lissabons hustak” sjunger Branco i Manuela de Freitas Essa tristeza med musik av Bernardo Couto, gitarristen och komponisten som också ingår i Brancos band sedan många år. 

Det är en betydande skara textförfattare och kompositörer som (som vanligt) bidragit till skivan. Här finns till exempel en tonsättning av en av Fernando Pessoas dikter, men flertalet är skrivna av kvinnliga textförfattare/poeter: Teresinha Landeiro, Lidia Jorge, med flera.

Samtliga tre musiker i Brancos band har för övrigt bidragit med kompositioner – förutom Couto också basisten Bernardo Moreira och pianisten Luís Figueiredo. Det hela är mycket gediget, mycket vackert och mycket melankoliskt.