Brad Paisley

Dela den här recensionen:

Brad Paisley kan mycket väl vara countrypuristernas värsta mardröm. Han är en glimrande picker, och han har utvecklat countryns gitarrspel mer än någon annan de senaste trettio åren. Han hugger, lägger ut tjocka bakgrundsskalor, spelar fint avvägda melodisolon. Han ger steel och fiddle en tung roll i kompet. Hans musik är också tungt rytmiskt markerad som en sydstatsrockens kusin från landet. ”Bredbent”, tror jag att klyschan lyder.
Men Paisley är erkänd även i konservativa kretsar. Hans gitarrspel kan inte ens den mest dogmatiska honky tonker förneka, hur fast hen än sitter i reaktionär romantisering av dagens upphöjda pastischörer.
Love and war, Brad Paisleys elfte studioalbum (en julskiva oräknad), ger en provkarta på hans kunnande. Sydstatsnostalgi, bluestonad honky tonk, tunga countryrock-ballader, allt inbäddat i Brad Paisleys personliga uttryck. Och han lurar även Mick Jagger till en av dennes bästa sånginsatser på många år.