Local Terrain

Analogt och allt annat än Idol eller Så mycket bättre. Göteborgsduon Local Terrains släpper debutalbum på Lira-bekanta mästerfotografen Johan Bergmarks entusiastbolag Ella Ruth Institutet. Detta efter den Ron Sexsmith-smittade julorienterade aptitretaren som i december serverades via smällkaramellen This is all the snow you get vol 4 från samma etikett.

Till skillnad från den strömmade julsamlingen med diverse artister släpps Local Terrains självbetitlade förstlingsverk i form av en rykande färskgräddad lakritspizza. Tågföraren Johannes Vidén drar loket, för det är han som står för sång, gitarr, låtskrivande och en smula klaviaturer, men när Max Lindahl blåser i sin trumpet är det inte bara någon slapp eftertanke. De två musikanterna kompletterar varandra så fint. Och det lilla, intima formatet räcker väldigt långt. Musiken är omutbart mänsklig, och vemodet rullar in som tåget på perrongen.

Försmaken She don’t love me no more gav en aning om vad som väntar på fullängdaren, med en svensk Nick Lowe- eller varför inte Charlie Rich-variant på skilsmässotematiken. The two seasons är en ljuv ballad som självaste Bruce Springsteen skulle kunna vara glad över att få till. Ja, det är en del såna referenser som dyker upp; mitt i americanan ekar Paul Simon också.

Efter en kvartett album i eget namn åren 2011-2018, som alltför få hört, har Johannes Vidén nu goda förutsättningar att nå ut till en större mängd svenskar – ja, kanske till med en internationell publik – som diggar country, americana och rotnära låtskrivande.

För Local Terrain behöver ej blott vara begränsad till just Local Terrain.