Dorado + Amati Schmitt Group

Dela den här recensionen:

Inom genren gypsy jazz, eller jazz manouche som den kanske hellre borde kallas, finns det bara en gud – och honom vet vi alla namnet på (Django Reinhardt). Men det hindrar inte att där även finns ett antal nu levande stjärnor som för traditionen från grundaren vidare. Några av dessa hör till familjen Schmitt, fadern Dorado och hans tre söner (liksom kusinen Tchavolo). Medan Dorado förenar Django och Stephane Grappeli i en och samma person genom att spela både gitarr och fiol, håller sig sönerna till gitarren.
På det här albumet delar fadern scen med nittonårige sonen Amati för en liveinspelning på Jazzcup i Köpenhamn. (Givetvis har de även en basist och ytterligare två kompgitarrister.) Musiken är precis så som man kunde förvänta sig: virtuos, ibland på ett närmast machoaktigt sätt, men framförallt framförd med den stora värme och känsla av sorglöshet som är ett av genrens signum – när den är som bäst. Albumet visar att jazz manouche eller gypsy jazz lever och frodas, oavsett vad man väljer att kalla den.