Skivrecension

Live
Blues-rock-jazz

Hazmat Modine

Live

Skivbolag: Jaro Medien
Recenserad av: Lena K Andersson
Publicerad: 9 okt 2014

Dela den här recensionen:

Det var på skivbolaget Jaros samlingsalbum Gone to the dogs från 2010 som jag först hörde Hazmat Modine – och låten 2.47 är fortfarande en av mina favoritlåtar. Bandet är ett New York-baserat blues-rock-pop-jazz-band med stompig blåssektion och rökiga sångröster. Ett av de band jag har på min ”måste höra live”-lista, så det här albumet är det närmaste man kan komma, med inspelningar från större städer i Tyskland, Schweiz, USA och Kanada. Det är deras tredje album, efter Bahamut (2007) och Cicada (2011).
Hazmat Modine presenterar ett ösigt album med åtta låtar – tre av dem nya, bland annat en bluesklassiker, Baby please don’t go, där också det centralasiatiska bandet Huun-Huur-Tu medverkar med instrument och strupsång. Irving Berlin-klassikern Walking stick görs till en spännande bluestango med klezmerklarinett och den sträva, lite långsammare The Tide har en tydliga gnawa-krydda.
Den låt som kanske är mest känd är ändå Bahamut, titellåten på första albumet, som bland annat använts av Pina Bausch i hennes Tanztheater Wuppertal. Här får den ett snabbare, mer lättsamt uttryck och Wade Schumans röst har en sträv-mjuk och teatralisk ton mitt i alla instrument.
Live-album kan ju ibland innehålla tråkigare versioner av studioinspelade låtar men det här är perfekt. Det är ett omväxlande album, som inte alls känns ”klippt och klistrat” trots innehåll från olika tider och världsdelar.


Fler recensioner

Annonser