Sam Amidon

Dela den här recensionen:

Det börjar ju så bra. Först en melankolisk banjo som tar ut riktningen, följd av ett enkelt dovt trumkomp, en elgitarr som ligger och gnisslar i bakgrunden och en bas som murrar runt. Allt kompletterat av Sam Amidons morgonskrovliga röst som sjunger om att han inte tillhör chefen utan stålarbetargänget. Det är fantastiskt i all sin enkelhet.
Men sen går Sam Amidon vilse. På Lily-O har den Londonboende Vermontsonen valt att bege sig till Reykjavik för att spela in med hjälp av Björkproducenten Valgeir Sigurðsson. Och visst blir det experimentellt och isländskt drömskt emellanåt, men samtidigt ganska platt och oengagerat. Det är som om samma känsloläge råder i de flesta låtarna, och välbehövliga nyanser saknas. Visst, här finns undantag, som i finstämda Won’t turn back där Bill Frisell briljerar med ett inkännande gitarrspel, men på andra ställen försöker Amidon för mycket. Eller för litet. Trots fint banjo- och fiolspel från Amidon, och bländande inpass från Frisell blir Lily-O till största delen en ganska ljum bekantskap.