Matthews Southern Comfort

Dela den här recensionen:

Efter tre album med Fairport Convention startade Iain Matthews sin solokarriär under namnet Matthews Southern Comfort. Men efter tre album och en världshit med Joni Mitchells sång Woodstock tyckte Matthews att gruppen hade gått i stå, och fortsatte sin solokarriär under eget namn. Ett försök att damma av gruppnamnet 2005 blev en långdragen process men en skiva, Kind of new, släpptes 2010, med hans dåvarande grupp av holländska musiker.
Like a radio är dess uppföljare, inspelad med en någorlunda ny sättning: multiinstrumentalisten Bart Jan Baartmans, klaviaturspelaren Bart de Win och Eric De Vries på gitarr och mandolin. De bjuder på en sofistikerad, soulrik softrock med rötter i engelsk folkmusik och americana. Stämningarna – och de oklanderliga stämarrangemangen – känns igen från då det först begav sig.
Trots trummor, bas och elgitarr har skivan en markant akustisk feeling, ledd av akustiska gitarrer, piano och mandolin. Tre av skivans femton spår (inklusive tre bonusspår) är fina nyinspelningar av gamla Matthews Southern Comfort-sånger, medan The age of isolation, med snarlika ackord och närapå karbonkopierade stämmor, verkar vara en delvis återanvänd version av Woodstock.
Inledande The thought police är det enda spåret med en känsla av action och oro, men mörkt drivna, taktfasta Crystals on the glass och de gamla MSC-sångerna Darcy Farrow och To love står också ut. Iain Matthews röst är genomgående i god form, beslöjad, med erfarenhetens tilldragande patina. När han sjunger lyssnar man. Även på relativt enkla kompositioner, som Bits and pieces, Right as rain och jazzpastischen Jive pajamas.
Like a radio är onekligen ett steg upp från Kind of new. Den är välspelad, välsjungen och vackert och klart producerad. Om något, känns den ibland lite för polerad.