Skivrecension

Let the cards fall
Second album syndrome

The Breath

Let the cards fall

Skivbolag: Real World
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 16 nov 2018

Dela den här recensionen:

Inom rock och pop pratas det till och från – även skämtas – om ”det svåra andra albumet”; när en artists debutskiva har hyllats, men där den ibland snabbt utgivna uppföljaren inte alls når upp till samma nivå. Så känns det i viss mån för mig med Let the cards fall, The Breaths andra album.
Den spännande blandningen av stilar som florerade på Carry your kin har decimerats. Där jag hade väntat mig något riktigt varierat, med föregångarens spännande inslag av blues, ambient, jazz och techno, har det mesta tonats ner till förmån för en huvudsakligen karbonartad jazzig framtoning, främst personifierad i sångerskan Ríoghnach Connollys sång.
Connolly är en mer än duglig sångerska med en klar folklig rot. Men på skivan favoriserar hon en stiliserat onyanserad, viskande jazzstil som känns något tröttsam i längden, de ofta arga och kampinspirerade texterna till trots.
Musikerna, Stuart McCallum (gitarr), John Ellis (klaviaturer), Luke Flowers (trummor) och Sam Vicary (bas) gör ett rekommendabelt jobb och svarar för det mesta av den irländska känslan, men också för vad variationer i stilar och sound skivan besitter.
Den lågmälda balladen Let it calm you down fungerar för att Connollys sång känns intim och rättfram. Men det är egentligen bara i folkrockiga, suggestiva All that you have been och avslutande, läckra keltiska funken What you owe som Ríoghnach Connolly visar lite intensitet, engagemang och dynamik i framförandet.


Fler recensioner

Annonser